Diagnos

För några år sen fick jag diagnosen AD-HD och det kändes som ett nederlag, men också en enorm glädje. Ett nederlag för att jag mer eller mindre inte direkt "trott" på dessa diagnoser, utan att det var ett sätt att bortförklara "dåligt uppförande" eller "låg självkänsla".
Jag hade fel!

Jag skiter i vad diagnosen kallas och att en del tycker att man får en "stämpel" och precis som jag tänkte innan att det var något påhittat, kan diagnostiseringen hjälpa mig till att leva ett "normalt" liv  med medicinering och samtalsstöd, så får andra tycka och tänka va fan de vill!

Glädjen jag kände var att jag på något sätt fick en förklaring till mitt ibland helt sjuka beteende, jag var inte ensam om detta. Jag har träffat en hel del människor med diagnoser genom mitt jobb och det var så det helt plötsligt slog mig att va fan; jag är ju också sådär!

Det är inte lätt att erkänna för sig själv och jag har förnekat och skyllt på andra hela mitt liv, men nu fick det vara slut med detta, för jag mådde inte bra i varken själ eller kropp!

Jag har levt destruktivt länge, med olika missbruk och har inte förstått varför...nu har jag i alla fall nån slags förklaring och det är ingen annan än jag som kan ta tag i det och gå vidare och förlåta mig själv.

Det är ett helvetesjobb och banne mig inte lätt att blotta min själ och det gör ont!

Det som är svårt är att (nu) få andras förståelse och särskilt svårt att förklara för de närmaste att jag aldrig gjort eller sagt saker för att såra, utan kanske för att skydda mig själv. Jag har dålig självkänsla (men bra självförtroende) och det har varit lätt att skylla på andra, för att söka bekräftelse.

Jag vet att det kan uppfattas som en dålig bortförklaring, men det är väl aldrig försent att ändra sig!


Jag är så enomt glad att jag är på rätt väg och att kanske också jag kan leva ett "normalt" liv!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0